Tänk att man kan längta bort så mycket fast man har allt man önskar här på plats. En underbar familj och en helt fantastisk plats att bo på. Jag är frisk och stark och mina grannar är snälla, men ändå...
Är det otacksamhet och själviska tankar som gör att jag längtar såååå till andra delar av världen, eller är det bara ren nyfikenhet och alla positiva minnen från otaliga resor före "stadgandet" ? (Ordet klingar illa, men ni förstår säkert vad jag menar) Eller är det 40-årskrisen? Nej, i så fall har den pågått de senaste 25 åren.
Det är nog bara så att jag älskar mötet med människor som inte är precis som man 'bör' vara. Jag blir så fruktansvärt trött och uttråkad av allt det vanliga och förutsägbara. Jag avskyr ytliga fraser och neutrala människor. Det var nog därför jag älskade mitt jobb i Spanien. Visserligen är inte reseledaryrket alltid så spännande, men miljön och människorna bakom fasaden är desto mer inspirerande.
Jag längtar till Spanien så mycket att jag ibland tror att jag kommer dö direkt om jag inte får komma dit NU! Hur normalt är det?
Jag vill verkligen bo och leva i en annan del av världen under ett par år. Tänk vi kunde ge den möjligheten till våra barn? Det är min högsta önskan (efter hälsa osv..) och jag hoppas att ni får vara med mej på den resan någon gång, genom min blogg.
Hursomhelst vill jag dela med min av ett fantastiskt boktips till alla er som får nöja er med att resa i drömmarnas värld tills vidare.
Romanen heter "På andra sidan solen" och är skriven av Maria Ernestam. Ett underbart relationsdrama om människors livsöden, skildrat på ett otroligt målande och gripande sätt. Läs den och följ med till andra världskrigets Kina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar