Så dog hon bara helt plötsligt.
Och hennes lilla dotter såg på.
En bit av mej själv dog också den våren. Ingenting är sig likt efter den händelsen. Det var så meningslöst, hemskt och grymt att jag tappade all lust och tro.
En höstdag, när jag gick en runda i trädgården och samlade frökapslar, kom jag till en vit rudbeckia som jag köpte samma dag Helena dog. Jag tog en kapsel, skakade ur några frön och stoppade i ett kaffefilter som jag förvarade i boden under vintern. När våren kom, planterade jag några frön och upp kom en ny liten planta.
Nu har jag satt den ute i ett litet minidrivhus och där får den bo tills den blivit stark. När den blommat första gången ska jag ta ett nytt frö och efter den ännu ett nytt, osv.
Kanske kan jag skapa ett helt blomhav av vita, skira rudbeckior som kan sväva fritt på en utvald plats i min trädgård.
De ska alltid finnas kvar och förnyas, som ett vackert minne av en älskad barndomsvän.
Lusten kommer sakta krypande tillbaka och jag ser fram emot en ny sommar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar